90-talskrisen – då festen tog slut
Det sena 1980-talet i Sverige var en tid av pudelfrillor, benvärmare, solsveda från solariet – och pengar. Det var glada dagar. Börsen gick upp, arbetslösheten var låg och folk hade pengar att spendera. Optimismen var total. Alla ville äga – och helst göra det med lånade pengar. Och varför inte? Allt pekade ju uppåt. Fastighetspriserna rusade, lönerna steg, och plötsligt kändes det som att hela Sverige kunde bli rikt bara genom att köpa en fastighet eller två. Men som med alla fester tog också den här slut – och baksmällan blev smärtsam.
Ett årtionde som kändes som evig högkonjunktur
Efter ett rörigt 70-tal med oljekriser, hög inflation och skakig arbetsmarknad kändes 80-talet som en befrielse. Ekonomin började vakna till liv igen – och det med besked.
”Sverige mår ju ändå ganska bra på åttiotalet,” säger Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé. ”Vi har samtidigt ett väldigt gynnsamt investeringsklimat. Där många som har jobb och många som också har stigande löner – så att det är goda tider i den svenska ekonomin.”
Och när det går bra, vill man ha mer. Så 1985 tog staten bort kreditregleringen – ett litet beslut som blev en stor händelse. Plötsligt fanns det ingen gräns för hur mycket pengar man fick låna från banken.
”Den här avregleringen av kreditmarknaden, som är en stor händelse i svensk ekonomi, var ett beslut som Riksbanken fattade själva. Det tog ju den dåvarande regeringen på sängen. Att man tog de här besluten som faktiskt var en del av upptakten till nittiotalskrisen”, säger Elinor.
En bubbla byggd på lån och drömmar
Pengarna började flöda. Finansbolag dök upp som svampar ur jorden, lånade pengar av bankerna och skickade vidare till folk som ville investera i – ja, just det – fastigheter. Kontorslokaler i Stockholms city gick för fantasipriser, även om de stod tomma.
"Det blir ju väldigt attraktivt – eftersom man förväntar sig att priserna ska stiga och att man kommer få stor avkastning på de här investeringarna i fastigheter. Avregleringarna leder ju också till att det blir lättare att investera, inte när något redan visat sig vara lönsamt, utan i sånt man tror ska ge avkastning framöver. Den typen av mer kortsiktig affärsnytta blir mer etablerad vid den här tiden – och det är ju någonting som också präglar börsen idag."
Stora aktörer som Nyckeln – med tunga ägare som Beijer Capital och Bonnier – lånade enorma summor. Allt byggde på tanken att fastigheter alltid skulle stiga i värde. Och så länge festen pågick, var det ingen som ifrågasatte något.
Bankerna höll inte igen. Folk fick låna till både hus och lägenheter med ganska lösa säkerheter. Det fanns till och med ränteavdrag – 50 % av räntekostnaden kunde dras av. Det gjorde det ännu mer lockande att låna.
"Hushållen drogs ju med i den här optimismen. Det är klart att det är lätt att leva sig in i – om det är enkelt att köpa ett hus eller en stor lägenhet i ett attraktivt läge, och det är lätt att låna om man har ett jobb och förväntar sig löneökningar framöver – ja, då lånar man ju och tar på sig skulder. Det var den allmänna stämningen i Sverige vid den här tiden, särskilt i storstäderna."
Men någonstans började oron växa.
Från het luft till iskall verklighet
Mot slutet av 80-talet började inflationen dra iväg. Sverige hade en inflation på över 10 % 1990 – mycket högre än andra europeiska länder.
”I storstäderna där man hade störst känslighet för höga bostadspriser... där sänktes konsumtionen först,” berättar Elinor. ”Sen kommer arbetslösheten som en konsekvens i andra led i stora delar av Sverige.”
För att bromsa inflationen drog staten i nödbromsen. Ränteavdragen sänktes – vilket gjorde lånen dyrare. Samtidigt började Riksbanken höja räntorna.
Och nu började den verkliga baksmällan. Folk som tidigare levt gott på lånade pengar fick plötsligt dubbla boendekostnader. Värdet på deras hem började sjunka och fastighetsbolag fick ställa in betalningar. Och så kom det stora raset.
Smällen: När Nyckeln brast
I september 1990 ställde finansbolaget Nyckeln in alla betalningar. Det blev startskottet för 90-talskrisen. Fastighetspriserna rasade. Kommersiella fastigheter tappade över 50 % i värde. Bankerna, som var fulla av fastighetslån, fick panik.
”Det var liksom i flera led där bankerna fick ta smällen. Det var ju de som från början hade lånat ut pengarna då,” säger Elinor.
Gota Banken gick i konkurs. Nordbanken räddades – med statens hjälp. Svenska folket hade lånat sig upp över öronen, och nu gick allting i reverse. På tre år femdubblades arbetslösheten.
När kronan föll – och räntan sköt i höjden
Samtidigt förlorade omvärlden förtroendet för den svenska kronan. Utländska investerare flydde landet. För att försvara den fasta växelkursen gjorde Riksbanken något historiskt: de höjde marginalräntan till 500 % – en sista desperat manöver.
”Den sista desperata ansatsen att försvara växelkursen. Det var ju bara under några dagars tid men ändå väldigt dramatiskt, “ säger Elinor.
Men det hjälpte inte. I november 1992 släpptes kronan fri. Den föll med upp till 30 %. Svenska hushåll och företag kämpade med skyhöga räntekostnader och värdelösa tillgångar.
Efterdyningarna – och läxorna
1994 började det långsamt vända. Staten gick ut med en bankgaranti, förtroendet började sakta återuppbyggas. Men skadan var redan skedd. Många förlorade sina hem. Andra sin framtid. Vissa är fortfarande skuldsatta än idag.
”I Kronofogdens statistik finns det ju fortfarande så kallade evighetsgäldenärer – alltså människor som tvingades sälja sina hus med förlust under nittiotalet, och som fortfarande inte är skuldfria. Det är ju en väldigt hård skuldpolitik, och något man borde agera på politiskt. Människor ska ju inte behöva bli så hårt ansatta av en kris som egentligen låg utanför hushållens kontroll,” påpekar Elinor.
Kan det hända igen?
Kanske. Kanske inte. Men historien visar hur snabbt ett land kan gå från eufori till kris – och hur farligt det kan bli när pengar, optimism och billiga lån tillåts styra för mycket.
”90-talskrisen kan absolut hända igen, eftersom vi har blivit ännu mer räntekänsliga. Och precis som på 90-talet är den privata belåningen bland de högsta i Europa.”
Elinor fortsätter: “Ränte- och skatteförändringar behöver man göra med varsamhet. På 90-talet gick det väldigt snabbt – det blev plötsligt enkelt och billigt att låna, och sen drog man tillbaka det lika hastigt. Att eftersträva så hög stabilitet och förutsägbarhet som möjligt när det gäller boendekostnader tror jag är viktigt för den finansiella stabiliteten i förlängningen.”
Det kanske inte går att förutse nästa kris – men vi kan åtminstone undvika att upprepa samma misstag.
Poddtips!
I podd-dokumentärserien Ekonomiska kriser från En Economistas podcast berättar vi om fyra omskakande finanskriser som lämnat djupa spår i den svenska ekonomin.
