Depressionen 1929 – en dröm som blev mardröm
Det glada 1920-talet i USA var en tid av fart, flärd och framtidstro. Ekonomin gick som tåget, New York-börsen steg stadigt och optimismen var stark. Folk köpte bilar, dammsugare och aktier – många lånade till och med pengar för att hoppa på tåget mot rikedom. Vad kunde gå fel när börsen bara pekade uppåt? Allt visade det sig.
En fest som spårade ur
Mellan 1921 och 1929 steg den amerikanska börsen med nästan 500 %. Det fanns en nästan religiös tro på framtiden – på maskiner, konsumtion och den amerikanska drömmen. Folk tog till och med lån för att investera. Det glada 20-talet var just det – en fest. Människor kände att framtiden var ljus och pengarna eviga. Men under ytan fanns problem som snart skulle visa sig ödesdigra. Jordbruket producerade mer än det kunde sälja. Fabrikerna gick på högvarv, men lönerna hängde inte med. Folk hade helt enkelt inte råd att köpa allt som tillverkades. Det blev början på slutet.
"Det fanns inte riktigt en konsumtionskraft för att köpa de här nya bilarna som tillverkades, eller grödorna som det fanns ett överflöd av. Det här ledde till deflation – alltså att priserna sjönk – och mycket av investeringarna på börsen byggde ju på förväntningar om stigande priser. Och det var en av anledningarna till att bubblan sprack," förklarar Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé och författare till boken Dyrtider.
Krasch, panik, kollaps
När börsen började skaka i oktober 1929 gick det snabbt utför. Först tappade den 11 procent på en dag. Folk blev oroliga – men inte panikslagna. Några dagar senare återhämtade den sig lite. Men sedan kom Black Tuesday. Den 29 oktober raderades uppemot 14 miljarder dollar i aktievärde – på en enda dag. Allt kraschade och paniken blev total.
"Många hade placerat sitt kapital på börsen, och när det här kapitalet utraderades så innebar ju det också att man slutade investera i det som skapade jobb. Och det var ju det som påverkade vanliga människor," förklarar Elinor Odeberg.
Inget skyddsnät eller insättningsgaranti
När bankerna föll, föll de hårt. Det fanns inga garantier, ingen hjälp från staten. Uppemot 9 000 banker gick omkull under depressionen. Människor köade och hoppades hinna ta ut sina besparingar innan allt försvann. Ofta hann de inte. I Detroit – hjärtat av bilindustrin – stängdes Fords fabriker. På några veckor förvandlades en blomstrande stad till en mardröm av arbetslöshet. Arbetslösheten i USA låg på 25 procent 1933 och BNP hade rasat med 30 procent.
"Det var en otroligt dramatisk tid, med ökade självmord, människor som tvingades lämna hus och hem, och familjer som splittrades. Så blir det vid skarpa ekonomiska nedgångar. Dessutom fanns inget utbyggt socialförsäkringssystem eller stöd som fångade upp de som hamnade i arbetslöshet – som man gjorde senare med den amerikanska välfärdsstaten," säger Elinor.
En global dominoeffekt
Krisen spred sig som en virusvåg över världen. Tyskland, som redan kämpade med skuld efter Första världskriget, drabbades hårt. Industriproduktion föll, export stannade av och arbetslösheten steg i land efter land.
Sverige drabbades också – men inte lika hårt. Vi hade inte samma koppling till amerikanska investeringar som Tyskland. Det stora slaget kom istället när finansmannen Ivar Kreuger – tändstickskungen – plötsligt dog 1932. Hans fall blev som en svensk minikrasch. Tiotusentals småsparare förlorade pengar och banker hotades.
"Det var mer en specifik person som hade väldigt mycket inflytande på börsen, snarare än en strukturell kollaps som i USA. Men mekanismerna blev liknande," förklarar Elinor.
Men Sverige gjorde något som USA inte gjorde – åtminstone inte direkt. Finansminister Ernst Wigforss trodde på politikens kraft. Han ville bygga ut det svenska folkhemmet med bättre bostäder, skolor och sjukhus. Många skolor byggdes med simbassänger och duschar som en del av folkhälsopolitiken – barnen fick tvätta sig, vilket minskade sjukdomsrisken.
“Det fanns många konkreta folkhälsoåtgärder som kombinerades med utbildnings- och bostadspolitik, och det gjorde att Sverige ändå klarade sig ganska bra jämfört med andra länder", säger Elinor.
“Det viktigaste är att ha vanligt folks ekonomi i fokus”
I USA dröjde det tills Roosevelt tog över 1933. Då kom The New Deal – pensioner, A-kassa, insättningsgarantier. Reformer som skulle förhindra att en sådan katastrof kunde hända igen. Han stängde alla banker och lät bara de stabila öppna igen.
"Det var ett sätt att återskapa förtroendet. Det är även därifrån uttrycket bank holidays kommer – något som vi i Sverige i dag kallar röda dagar," berättar Elinor.
Det är först med andra världskriget som USA på allvar klättrar ur krisen. Krigsindustrin skapar jobb, exporten ökar, folk får pengar i fickan igen. Men det tog tid. Smärtan satt djupt.
Och lärdomen? Att en ekonomi inte bara handlar om aktier, banker och tillväxt. Den handlar om människor.
"Det viktigaste är att ha vanligt folks ekonomi i fokus. Det är det som bidrar till en återhämtning. Att det finns en efterfrågan och då måste folk ha jobb eller, i brist på jobb, någon form av stöd från staten. Så att man fortfarande kan upprätthålla sin konsumtion och levnadsstandard. Och det är ju ändå det som går ut på – att vi ska kunna leva ett gott liv."
Poddtips!
I podd-dokumentärserien Ekonomiska kriser från En Economistas podcast berättar vi om fyra omskakande finanskriser som lämnat djupa spår i den svenska ekonomin.
